1. Inledning:

Det går ett spöke genom Sverige – de autonomas spöke.

Alla de gamla Sveriges makter har svurit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, ledarredaktioner och höga tjänstemän, Persson och Leijonborg, radikaler från Ung Vänster och kommissarier från säkerhetspolisen.

Här hade mitt parafraserande av Marx och Engels kunnat övergå i ett politiskt manifest och till viss del kommer säkerligen min uppsats kunna tolkas som ett sådant, men då ett manifest som även uppfyller vetenskapliga krav. Tanken på en historievetenskap som står utanför samhället i stort är ju tämligen förlegad. Därför anser jag att det är ärligare att klart och tydligt deklarera att uppsatsen kan komma att användas politiskt. Det förändrar inte det faktum att de autonoma är en grupp som omges av mycken mytbildning och lite substans i form av forskning om rörelsen. Men jag är övertygad om att det bakom de autonomas stundtals spektakulära och extremt mediatillvända aktioner och motorcykelhuvor finns människor med hopp och drömmar, människor som förtjänar en bättre förklaring av sitt engagemang än de som med viss regelbundenhet kommer från ledarsidor och myndigheter. De förtjänar helt enkelt förklaringar som inte har ett propagandistiskt syfte.

Jag ska inte sticka under stol med att jag personligen är sympatiskt inställt till de autonoma; med en dåres övertygelse kan jag inte låta bli att tjusas av en grupp som mot alla odds är beredda att riskera så mycket av personlig bekvämlighet för sin övertygelses skull. Och jag kan inte låta bli att se vissa likheter i hur samtiden bemöter de autonoma och hur den tidiga arbetarrörelsen blev bemött innan den stelnade i statsbärande institutioner. Kanske är det en helt mänsklig reaktion att hålla på the underdog, kanske är det för att jag i de autonoma ser en frisk fläkt och ett oprövat alternativ för arbetarklassen, ett alternativ som likt kommunismens spöke ständigt lyckats återkomma från de döda.

Nåväl, helt oavsett mina eventuella sympatier och antipatier är de autonoma en mycket spännande del av det forskningsfält nya sociala rörelser utgör. Att undersöka de autonomas identitet och deras förhållningssätt till den är mycket angeläget, i synnerhet som uppsatsen kan sättas in i ett större sammanhang av sociala rörelser och identitetspolitik. Därför hoppas jag att läsaren finner uppsatsen lika angelägen som jag gjorde när jag inledde mitt arbete.

Jag vill även passa på att tacka René Karpantschoff från sociologiska institutionen på Köbenhavns Universitet för att han tog sig tid att svara på frågor från en helt okänd student i Lund och dessutom bistod med långa litteraturlistor och opublicerat material. Dessutom vill jag tacka min handledare Lars M Andersson för att han lyckats motivera mig genom skamgreppet att ständigt vara positiv och lura mig att jag kunde genomföra uppsatsen. Slutligen vill jag tacka de som ställt Alarmkalenderns arkiv till mitt förfogande och de som utsatt sig för mina frågor, ni vet vilka ni är.

2. Syfte och frågeställning:

Det är inte helt enkelt att förklara varför de människor som står bakom samlingsnamnet de autonoma är beredda att ge avkall på mycket av det ett liv utan politiskt engagemang eller ett annorlunda, mer konventionellt engagemang, kan ge. I synnerhet inte som de traditionella, mindre riskfyllda, formerna för politiskt engagemang tycks vara på tillbakagång. De politiska partierna och ungdomsförbunden kämpar mot ständigt minskande medlemssiffror och en ökande svårighet att mobilisera sina sympatisörer till annat än ett rituellt marcherande till valurnorna vart fjärde år. Det är inte utan att man anar en viss avundsjuka gentemot de nya sociala rörelserna som fortfarande förmår engagera. De döms ut för antingen enfrågeaktivism eller, som i fallet med de autonoma, fel sorts engagemang när de har en sammanhållen och vittomspännande ideologi.

När personer som står utanför försöker sig på att förklara de autonoma eller nya sociala rörelser i stort hänfaller de ofta till tribalistiska förklaringsmodeller, något som är speciellt vanligt hos journalister, poliser och politiska motståndare, låt vara inte alltid i en uttalad eller ens medveten form. Det politiska engagemanget förklaras med att unga i dagens splittrade postmoderna samhälle saknar naturliga identiteter och därför tycks ströva planlöst över de politiska och kulturella identiteternas fält, irrande än hit än dit för att så småningom finna en identitet som ger dem den stadga i samhället som försvunnit. Men det är inte givet att det främsta skälet till politiskt engagemang står att finna i identitetssökande. Tvärtom anses de flesta politiska aktörer motiveras av antingen ideologiska eller realpolitiska mål, eller en kombination av de båda. Visserligen skiljer sig nya sociala rörelser från traditionella politiska aktörer som partier och fackföreningar genom sina aktionsformer och sitt organiseringssätt men det leder ju inte med naturnödvändighet till att deras politiska aktivitet främst bör ses som grundat i identitetssökande; det kan ju även för dem vara ideologiska mål eller en kamp för kollektiva intressen som är drivkraften. Mitt syfte med uppsatsen är alltså att försöka bringa klarhet i vad som kan tänkas motivera aktivister i nya sociala rörelser i allmänhet och de autonoma i synnerhet att engagera sig politiskt. Då även de autonoma är så pass många att det hade varit ohanterligt att ge sig på hela rörelsen i Sverige, för att inte tala om Västeuropa, har jag valt att begränsa min empiriska undersökning till de autonoma i Malmö. Varför engagerade sig då de autonoma i Malmö? Är det ett sökande efter identitet, postmoderna stamritualer, som så ofta framhålls eller har de, som bland andra René Karpantschoff hävdat gällande de danska autonoma, vissa kollektiva intressen som de kämpar för genom metoder som ibland skiljer sig från de gängse?

Ett annat syfte med uppsatsen är att dokumentera den autonoma rörelsen i Malmö under nittiotalet för eftervärlden. Som rörelse betraktad har de varit synnerligen dåliga på att efterlämna kvarlevor; jämfört med den tidiga arbetarrörelsen är avsaknaden av protokoll och annat material som producerats av rörelsen själv slående. Visserligen går det med största sannolikhet att komma åt de autonoma genom tidningsartiklar, pressmeddelanden, säkerhetspolisens arkiv med mera, men de källorna är i vissa fall synnerligen svåråtkomliga som i fallet med säkerhetspolisens register [1] . Det hade dessutom blivit en helt annan uppsats; en uppsats som hade handlat om omvärldens syn på de autonoma och inte de autonomas syn på och hållning till sin egen politiska identitet. Därmed ser jag det som ett tillfälle som inte bör försittas att nu medan deltagarna fortfarande är lätt uppspårade och har händelserna någotsånär i färskt minne skriva en marginell grupps historia. En historia som annars kanske aldrig hade blivit skriven.

Vidare har vi som historiker överlämnat mycket av den samtida historien till andra discipliner; som visserligen kan ge mycket av intresse men som trots allt saknar det sätt att behandla samtiden eller det mycket nära förflutna som en samtidshistoriker kan ha. [2]

Därför ser jag min uppsats som en del i ett större samtidshistoriskt forskningsfält rörande nya sociala rörelser och tror att jag kan ge ett värdefullt bidrag genom att sammanställa och kritiskt diskutera olika teorier kring nya sociala rörelser. Då det i stort saknas historisk forskning på området, åtminstone har jag haft svårt att hitta litteratur skriven av historiker, hoppas jag även att jag kan bringa lite reda i den begreppsliga djungel som omger de nya sociala rörelserna, inte minst rörande vad som kännetecknar en ny social rörelse och vad som skiljer den från de gamla sociala rörelserna.

Mina högtflygande teoretiska utsvävningar till trots har jag ett material att förhålla mig till. Därmed krävs det en frågeställning för att kunna få ut något av värde av materialet och om möjligt kunna bringa någon klarhet i hur de autonoma sett på sin identitet. Då min undersökning kommer kretsa mycket kring hur de autonoma dels sett på och dels använt sin identitet i sitt politiska arbete faller sig en frågeställning som rör sig kring olika uttryck för deras identitet naturligt . Ett av de främsta uttrycken för de autonomas speciella politiska och sociala identitet [3] är deras handlingar och det är dem jag kommer koncentrera mig på. Min frågeställning blir då:

Hur förhåller sig de autonoma till sin kollektiva identitet och de handlingar de begår? Är handlingarna och identiteten medel som används för att uppnå mer eller mindre uttalade politiska mål eller är handlingarna bara ett sätt att stärka en gemensam identitet och därmed ett mål i sig själva?

Vad är de autonoma egentligen för en slags rörelse? Är det fruktbart att använda sig av de teorier jag kommer framställa för att analysera de autonoma?

3. Disposition:

Som jag framhållit är ett av uppsatsens syften att bidra till en teoridiskussion rörande nya sociala rörelser. Därför har jag valt att ha en tämligen utförlig inledande diskussion kring några av de teoretiska infallsvinklar man kan ha i studien av nya sociala rörelser. I den inlednade diskussionen kommer jag presentera de teorier jag valt att använda mig av och även diskutera några jag valt att inte använda mig av. Förhoppningsvis kommer diskussionen göra klart på vilka grunder jag valt bort ett analyssätt för ett annat. Då jag hoppas att min diskussion kan tjäna som sammanställning av teori för andra som vill studera nya sociala rörelser tjänar den inledande diskussionen även som en genomgång av forskningsläget. Värt att notera är att få av de teoretiker jag diskuterar har sysslat direkt med de autonoma, däremot har de studerat nya sociala rörelser och därmed prövat sina teorier.

Efter den inledande diskussionen kommer jag diskutera mitt material och de metodologiska problem som materialet utsätter mig för. För att förstå de autonomas identitet behöver man nog förstå var de kommer från och hur de arbetar politiskt. Därför kommer jag ge en kortare bakgrund där jag går igenom de organisationer och händelser som varit centrala för uppkomsten av en autonom rörelse i Malmö. Därefter kommer jag ge en kortare översikt av och inblick i de autonomas struktur och arbetssätt. Här kommer uppsatsen börja glida över på min undersökning, dels då jag måste använda mig av mitt material för att kunna beskriva strukturen och dels då det inte går att särskilja identitet från struktur eller handlingar. Det är dock de autonomas praxis och identitet som står i fokus för undersökningen och därför kommer resultatavsnitten domineras av en tolkning av materialet med avseende på detta. Slutligen kommer jag försöka knyta samman uppsatsen genom en avslutande diskussion där jag förhoppningsvis kan ge tillfredställande svar på min frågeställning.

4. Inledande diskussion:

4.1 Nomader i nuet, nya sociala rörelser enligt Melucci:

För att det sak vara meningsfullt att diskutera de autonoma som en ny social rörelse krävs det att jag först går igenom vissa grundläggande begrepp och skilda sätt att analysera nya sociala rörelser. Då begreppet ny social rörelse inte är helt klart kommer jag inleda med en diskussion kring själva begreppet och då kan jag inte undgå att förhålla mig till den italienska sociologen Alberto Melucci.

Alberto Melucci är en av dem som introducerade begreppet ”nya sociala rörelser” som ett sätt att kategorisera de sociala rörelser som uppkom under efterdyningarna av 1968 års student- och arbetarrevolter. Ett av hans motiv var att med den nya kategorin visa hur de nya rörelserna skiljer sig från de gamla sociala rörelserna som han anser höra det industrikapitalistiska samhället till; arbetarrörelsen, de nationalistiska och fascistiska rörelserna med flera. Efter att begreppet varit i omlopp i den akademiska världen i nästan tio år ansåg Melucci att det mist sin analytiska skärpa varför han tog upp det till förnyad granskning i boken Nomader i nuet [4] .

För att kunna använda sig av nya sociala rörelser som studieobjekt måste vi först ha gett begreppet innehåll; vad skiljer de nya sociala rörelserna från de gamla och vad gör dem till rörelser.  Melucci anser att de nya rörelserna inte kan behandlas som homogena fenomen på samma sätt som de tidigare massrörelserna som baserade sig på mycket starka kollektiva identiteter och konfliktområden som saknas i det moderna samhället, av Melucci kallat ”det komplexa samhället”. [5] Det är dock inte en helt oomtvistad ståndpunkt. Många, däribland jag själv och den danske sociologen René Karpantschoff, hävdar att det moderna visserligen kan ha ändrats i en postindustriell riktning men att de grundläggande konflikterna finns kvar. [6] Melucci hävdar att det nu till skillnad från tidigare existerar en mängd överlappande identiteter och konflikter som människor engagerar sig i. Därmed består de nya sociala rörelserna av en stor variation människor som är där av sinsemellan mycket olika motiv och som dessutom har olika mål med sitt engagemang i den sociala rörelsen. [7]

Melucci anklagar de kritiker för reduktionism som hävdar att det trots allt finns vissa dimensioner av det sociala livet (främst klasskampen) som är mer bestämmande för människors handling och därmed bör ges en överordnad roll. Han påpekar att det i förlängningen av att reducera de historiska drivkrafterna [8] ligger en reifikation av den sociala rörelsen som fenomen och därmed determinism. Samtidigt angriper han dem som framför ståndpunkten att även de gamla rörelserna var differentierade längs en mängd olika linjer på ett sätt som liknar de nya med att de, precis som de som okritiskt använder sig av begreppet, inte ser de kvalitativa skillnaderna i aktionsformer och organisationssätt. Meluccis främsta invändning är dock att de nya sociala rörelserna har sin grund i väsentligt annorlunda relationer. Så vad kännetecknar då enligt Melucci en ny social rörelse? Han ställer upp tre huvudsakliga kriterier:

1.     För det första en kollektiv handling som innebär solidaritet, något som förutsätter att aktivisterna ser sig själva som del av en rörelse och därmed delar en kollektiv identitet.

2.     För det andra kräver den sociala rörelsen en upplevd konflikt med en motståndare som rörelsen kämpar med om resurser i form av nyttigheter eller värden.

3.     Slutligen spränger en social rörelse systemets kompatibilitetsgränser; rörelsens agerande och krav går utanför vad det rådande systemet kan tolerera eller hantera utan att bryta samman.

Därmed skiljer sig den sociala rörelsens aktionsformer från andra sätt att handla politiskt i det att den inte rör sig inom de ramar för konflikt som finns inom det rådande samhälleliga systemet. [9]

För att undgå att kalla all form av kollektiv handling för en social rörelse måste man söka det som gör att rörelsen blir en rörelse och här spelar den kollektiva identiteten stor roll. Istället för att undersöka uttrycken för rörelsen undersöks då det som tidigare var förutsatt. Melucci vill i sin analys av den sociala rörelsens kollektiva identitet lägga sig mellan de makrostrukturella modellerna för kollektiv handling och de socialpsykologiska modellerna för vad som motiverar den enskilda individen. Därmed hamnar han på en mycket intressant nivå för sin forskning. Nämligen den där han erkänner att det finns en strukturell nivå som lägger grunden och sätter ramarna för den subjektiva nivån, utan att för den sakens skull se aktörernas subjektiva faktorer som direkt styrda av strukturerna. Här saknar jag de i arbetarhistoriska skrifter nästan obligatoriska referenserna till E. P. Thompson, i synnerhet som Melucci går vidare med att ansluta sig till tanken att den kollektiva identiteten är något som den sociala rörelsen skapar genom kollektiv handling. Vidare är den kollektiva identiteten en förutsättning för kollektiv handling i Meluccis modell då han underkänner antaganden av typen homo economicus där individen endast engagerar sig för klart definierade materiella mål. Homo economicusantaganden avfärdas av Melucci utifrån ett freeloader resonemang. För honom finns det visserligen materiella grunder för kollektiv handling men de subjektiva grunderna spelar en viktig roll; individerna kan ju dra nytta av kollektivets landvinningar utan att engagera sig själva. Skapandet av den kollektiva identiteten blir då ett dialektiskt samspel där handlingarna skapar en identitet som i sin tur påverkar och ger upphov till nya handlingar. Genom den kollektiva identiteten skapar aktivisterna i rörelsen gemensamt den kunskap och de mål som präglar rörelsens handlingar med en grund i interaktion mellan aktivisterna och deras identifikation med varandra. Därmed blir den kollektiva identiteten den grund som rörelsen står på och knappast helt förhandlingsbar. [10]

En av Meluccis bärande teser är att vi lever i ett komplext samhälle som är väsensskilt från det industri- eller monopolkapitalistiska. Inte för att han förnekar att vi fortfarande lever i ett kapitalistiskt samhälle men därför att han hävdar att det numera är produktionen av information som har övertagit produktionen av varor som den centrala sektorn i samhället. Ett annat sätt att uttrycka saken skulle kunna vara att även informationen blivit en vara. Hur som helst för det med sig att både konfliktområden och aktionsformer förändrats för att möta det nya komplexa samhället. Melucci hävdar att makten idag huvudsakligen har sin grund i kontrollen av de koder som reglerar informationen. Visserligen anser han att det kan finnas grundläggande strukturella orsaker till konflikterna men främst rör det hävdar han sig om konfliktorsaker som ligger i en kamp om att ge mening till olika samhälleliga fenomen och hur olika grupper i samhället ska identifieras. Eftersom konflikterna nu i högre grad kretsar kring makten att identifiera och kategorisera kommer de grupper som främst berörs av systemets påverkan på meningsproduktionen vara de som mobiliseras i främsta ledet i de sociala rörelserna. För att även andra grupper ska mobiliseras krävs mer direkta strukturella och konjunkturella påverkanssätt. [11]

Då konflikten främst kretsar kring produktionen av mening tar sig enligt Melucci de nya sociala rörelsernas handlingar nya uttryck. Bara genom att utmana den rådande meningsstrukturen genom sina handlingar kan de ifrågasätta systemets strukturella logik och därmed reproducera den kollektiva handling som är medlet för deras utmaning gentemot systemet. Anledningen till detta är att en kollektiv handling som går mot den rådande meningsuppbyggnaden sätter den konflikt som ligger till grund för handlingen i fokus och därmed utsträcks den kollektiva identiteten till nya grupper och individer som i sin tur kan ta till kollektiv handling i konflikten. Den kollektiva handlingen skapar även genom sina avvikande beteendeformer subsystem dit den rådande kulturen inte når. Därmed blir handlingen ett uttryck för konflikten och det budskap som den sociala rörelsen använder för att kommunicera med det omgivande samhället. [12]

Handling och organisation övergår enligt Melucci hos de nya sociala rörelserna från ett sätt att nå sina mål till en del av målen i sig själva. Om de gamla sociala rörelserna låtit ändamålen helga medlen så låter de nya sociala rörelserna endast de medel som är mål användas. Eftersom det främsta budskapet från rörelsen är dess handling övergår medlen från att vara instrumentella till att främst bestå av en utmaning av de förhärskande koderna. Själva rörelsens form blir ett sätt för kollektiv handling och ett budskap till samhället. Eftersom de nya rörelserna präglas av en fokusering på identitet och självreflekterande blir de på ett annat sätt än de tidigare platsen där individer deltar under en begränsad tid av sina liv för att när de av olika anledningar tar nya identiteter dra vidare; den livslånga aktivismen är något som hör industrikapitalismen till. De nya sociala rörelserna är alltså nomader i nuet då de genom både handling och organisation fokuserar på att här och nu utmana rådande kulturella koder samtidigt som deras aktivism bygger på en utbytbar identitet och inte på en bestämd social position. [13]

Melucci ger många intressanta infallsvinklar för den som vill studera de autonoma och jag kommer luta mig tungt mot honom i min studie. Hans resonemang är dock knappast invändningsfria. Förutom att han skriver på ett sätt som är minst sagt abstrakt och stundtals mycket svårt att finna en klar mening i motsätter jag mig hans grundläggande tes, nämligen att konflikten mellan arbete och kapital spelat ut sin roll. Som historiematerialist är jag övertygad om att det ytterst är det samhälleliga varat som bestämmer medvetandet, eller åtminstone sätter ramarna för det. Tanken att det finns en strukturell nivå som påverkar vad en social rörelse kan ägna sig åt är knappast främmande för teoretiker på området, ej heller för Melucci men han driver tesen att en klassbaserad analys endast är intressant på makronivå och där endast som delförklaring. Vidare har Melucci nog en något förenklad syn på de gamla sociala rörelserna; han lyfter endast fram de av institutionalisering förtorkade liken av de levande och tämligen spretiga rörelser de en gång var. Detta blir intressant för min uppsats då det i förlängningen av Meluccis resonemang uppstår en klyfta mellan de gamla och de nya som gör att det blir svårt att förklara hur det kan komma sig att en ny social rörelse som de autonoma kan samarbeta och stundtals ha stort utbyte med gamla sociala rörelser som politiska partier eller fackföreningar. Då framstår Bert Klandermans tankar kring multi-organizational fields [14] och sociala rörelsers allianspolitik som en mer fruktbar infallsvinkel vid studiet av relationen mellan nya och gamla sociala rörelser, något jag kommer återkomma till längre fram. Slutligen drar Melucci lite åt det tribalistiska hållet. Han lägger stor vikt vid de subjektiva faktorerna för de sociala rörelserna och de är självklart viktiga, men frågan är om han inte överbetonar dem i sin förklaring till varför människor väljer att aktivera sig i nya sociala rörelser. Visserligen kommer jag i min analys främst behandla just den subjektiva nivån men det betyder inte att jag för den sakens skull anser att den strukturella nivån är av underordnad betydelse. Tvärtom finns det, som jag kommer argumentera för i min behandling av tribalismperspektiven, starka principiella skäl att behålla den strukturella nivån i sin historiesyn. Inte minst underlättar det för forskaren att sätta in de autonoma i en kontext som möjliggör en meningsfylld analys av deras identitet.

För att Melucci inte ska stå oemotsagd kommer jag med hjälp av andra forskare diskutera några av Meluccis begrepp som är centrala i min studie av de autonoma i Malmö.

4.2 Praxis:

Det kanske viktigaste för att förstå hur handlingen kan vara ett mål i sig är praxisbegreppet. Jag kommer i min undersökning att använda mig av den definition som Bolette M. Christensen ger i sin bok Fortaellinger fra Indre Nörrebro [15] som behandlar den lokala politiska kultur som uppstått och funnits på Nörrebro under 70- 80- och 90-talen. Förutom att den ger en god teoretisk inblick i praxisbegreppet och politisk nätverkskultur behandlas den Köpenhamnska husockupantrörelsen utförligt och de autonoma tas upp.

Praxisbegreppet sätter hela det system som omger att handla politiskt i gungning. En traditionell syn på vad det innebär att handla politiskt i en liberal demokrati ger ju bara den enskilda individen valet att försöka påverka det som händer inom det partipolitiska systemet. Därmed blir bara sådana frågor som kan tas upp och behandlas i de officiella politiska organen politiska frågor. Det är uppenbart att en sådan syn på vad som är politisk handling och politisk identitet inte går att förena med vare sig Meluccis teorier kring nya sociala rörelser eller de autonomas arbetssätt, därför behövs praxisbegreppet. [16]

Christensen ställer upp några punkter som kan tjäna som utgångspunkt för praxisbegreppet:

(1)    Politisk praksis er handlen som retter sig udad mod den omgivande sociale og politiske sammenhaeng. Det er praksis der ikke i snaever forstand er orienteret mot en selv og tilfredstillelse af personlige behov. Politisk handlen udfolder sig i, retter sig emot, og har konsekvenser for det samfundsmaessige liv, hvad enten det drejer sig om naere eller globale samfundsmaessige sammenhaenge.

(2)    Politisk praksis er orienteret mod social forandring. Det er handlen der söger att indverke på faelles samfundsmaessige vilkår og forandre dem (eller som söger at modvirke social og politisk foraendring). Det omfatter dermed ikke de former for praksis hvor man igennem sine handlinger blot vedligeholder og genskaber de faelles samfundsmaessige betingelser, uden nödvendigvis at ville det, eller måske fordi man bare icke kan andet, f.eks. passe sit arbete eller köbe ind.

(3)    Politisk praksis er dermed en form for udövelse af magt i det sociale felt, rettet mod de samfundsmaessige betingelser og muligheder som menneskelig praksis udfolder sig inden for. I politisk handlen mobiliserer man handlekraft, eller >>transformativ kapacitet<<, for att indverke på forhold der ikke bare berör en selv, men som er bestemmende for andre menneskers handlemuligheder.

(4)    Politisk praksis er dermed også forbundet med magt-kampe omkring udformningen af de faelles samfundsmeaessige vilkår for handlen. For så vidt politisk handlen er orienteret mod forandring (eller söger modgå forandring) er den indlejret i motsaetningsforhold og, i det mindste potentielle, konflikter om hvordan verden bör indrettes.

(5)    Et siste kriterium for hvad jeg her vil se som politisk praksis , er at det er praksis som treader fram og udfolder sig i en samfundsmaessig offentlighet i bred forstand. Det er handlingen som indgår i den samfundsmaessige >>debat<< om udformningen af de faelles vilkår. Det betyder dog ikke at politisk handling kan reduceras til sin symboliske dimension. Politisk praksis skaber også reale forandringer i det samfundsmaessige, fysisk, ökonomisk, socialt og kulturelt. Politisk praksis er i denne forstand ikke kun dette at deltage i beslutningsprocesser men omfatter også gennemförelse i praksis. Beslutning og konkret social förandring er ikke nödvendigtvis skilt ad i tid og rum. [17]

Det är viktigt att påpeka att praxis ska förstås som mer än ett verbalt sätt att driva politik. Många av de praxisformer för handling som förändrat den sociala verkligheten på Nörrebro har som främsta uttrycksform haft handling snarare än tal. Inte heller går det att reducera handlingar till symboler eller att enbart se dem som sprungna ur den kollektiva identitet som de skapar; handlingarna har en konkret innebörd för de som utför dem samtidigt som de har ett symboliskt och identitetsskapande syfte. Anledningen till att det kan vara svårt att se en ny socials rörelses praxis som politisk kan vara att den spänner över så mycket mer än den traditionella politiska arenan. Christensen för fram tesen att praxis måste spränga systemets kompatibilitetsgränser för att  den nya sociala rörelsens kamp ska bli effektiv. [18]

Även om Melucci inte använder sig av praxisbegreppet passar hans påstående att de nya sociala rörelserna är nomader i nuet i den mening att deras handlingar inte bara förväntas leda till ett avlägset mål utan också måste ha en mening i sig själva och på sätt och vis är målet väl in i praxisbegreppet. Jag tror att det är i det ljuset vi ska se Kleins undersökning av Reclaim the Streets i London. Fenomenet RTS kom till Malmö under 2000talet och därmed inte under min tidsperiod, men är åtminstone där tämligen nära knutet till de autonoma. Klein pekar på att de gator som återtas inte enbart befrias från sådant som deltagarna ogillar som bilar eller reklam; lika viktigt är att genom sina handlingar visa hur det hade kunnat vara. Genom sina handlingar utmanar deltagarna det rådande sättet att se på verkligheten. De kämpar genom att skapa en annan mening kopplad till exempelvis hårt trafikerade gator i innerstan. För de få timmar gatufesten varar planteras träd på den uppbrutna vägbanan, det organiseras socialt umgänge och dansas. Det tomrum som uppstår när de kommersiella budskapen försvunnit från den offentliga arenan fylls alltså med visioner av ett samhälle organiserat enligt helt andra principer. Deltagandet är självklart i centrum. Alla som deltar i gatufesten både underhålls och underhåller. [19]

4.3 Allianssystem och multiorganizational fields:

Självklart existerar varken de autonoma eller någon annan social rörelse i ett tomrum. Deras identitet och politik påverkas av de vänner och fiender de omger sig med i form av andra rörelser och institutioner. De omgivande organisationer som den sociala rörelsen kan skapa länkar till utgör dennas multi-organizational field. Länkarna kan vara på många olika nivåer, allt från gemensamma aktiviteter eller resurser och ett formaliserat utbyte av information till kontakter på individuell nivå mellan medlemmar. Klandermans hävdar att även om merparten av den tidigare forskningen på området har fokuserat på de organisationer som ingår i den sociala rörelsens allianssystem så ingår även de organisationer som utgör den sociala rörelsens konfliktsystem i fältet, något jag har anledning att återkomma till. Det är vidare inte för evigt givet vilka organisationer som ska sorteras under vilket system. Vissa tillhör nästan alltid allians- eller konfliktsystemet, ett faktum som Klandermans hänför till att de då antagligen delar vissa gemensamma positioner i förhållande till de klyftor som delar samhället. Samtidigt finns det andra organisationer som långa stunder inte tillhör något av systemen och bara dras in när den sociala rörelsens protest kulminerar. Anslutningen till en organisations multi-organizational field är till stor del beroende på den konflikt som är central för organisationen. När konfliktens vågor löper höga dras allt fler organisationer in i fältet medan endast de närmast berörda organisationerna finns med i fältet när konflikten går på tomgång. [20] Ett konkret exempel hade kunnat vara kyrkliga biståndsgrupper som i de flesta fall inte berörs av de konflikter de autonoma utkämpar, men som i en situation av extrem polarisering kan dras in.

Trots att det finns vissa organisationer som nya sociala rörelser ofta gör liknande ad hoc allianser med är det mindre vanligt att de ingår i längre samarbeten med dem. Enligt Klandermans är det främst med andra nya sociala rörelser som allianser sluts. Det är dock tveksamt i hur stor utsträckning Klandermans resonemang är giltigt just för de autonoma som så starkt befinner sig i en vänsterpolitiskt kontext med allt vad det innbär av allianser med politiska partier. Anledningen till avsaknaden av långvariga allianser står enligt Klandermans att finna i att rörelserna oftast konkurrerar om samma resursbas för sin mobilisering; de driver helt enkelt mycket liknande frågor och förväntar sig stöd från ungefär samma delar av samhället. Det är alltså samma faktorer som gör att vissa allianser sluts ofta som gör att de vanliga allianserna sällan leder till långvarigt samarbete. Den stora likheten mellan de sociala rörelser som sluter allianser kan ta sig uttryck i ett betonande av tämligen små ideologiska eller identitetsgrundade skillnader mellan rörelserna. [21]

4.4 Konfliktaspekten:

Ronald Ingelhart hävdar i sin artikel ”Values, Ideology and Cognitive Mobilization” [22] att ett postmateriella värdesystemet har gjort en traditionell vänster-högerskala obsolet, mer om detta senare. Detta påstående modifieras till viss del av Max Kaase som tycker sig kunna se att de sociala rörelser han undersökt till stor utsträckning placerar sig på den vänstra sidan av det politiska spektrat, samtidigt äreräddar han Ingelhart genom att resonera kring möjligheten att den politiska vänstern anpassat sig till en ny verklighet med starka postmateriella värderingar. Hursomhelst placerar han de nya sociala rörelsernas aktivister till vänster om en klyfta [23] som delar samhället kring värderingsgrunder. Den klyftan och de nya sociala rörelsernas förmåga att utnyttja den kan, enligt Kaase, bidra till att förklara de nya sociala rörelsernas tillväxt. [24]

Det finns, menar jag, en brist i resonemangen kring nya sociala rörelser och deras inplacering på en höger-västerskala. Melucci anser att nya sociala rörelser kan vara både väster och högen men använder sig endast av rörelser som räknas till vänstern i sina studier. Ingelhart hävdar att de postmateriella värderingarna gjort det mindre meningsfyllt att resonera i vänster-höger termer. Som kommer framgå kan det vara centralt för en rörelses identitet att befinna sig just på den skalan. Därmed blir Ingelharts påstående mindre relevant för min undersökning. Kaase hävdar slutligen att alla nya sociala rörelser är vänster, något som gör det omöjligt att undersöka den nya högerextremismen som uppvisar många av de drag Melucci och Ingelhart tillskriver en ny social rörelse.

Kring klyftan i värdesystemet och den nya sociala rörelsen växer det fram ett konfliktsystem där de institutioner och organisationer som den nya sociala rörelsen inriktar sig på är centrala. För de autonoma skulle de centrala motståndarna kunna vara statliga institutioner, politiska partier och organisationer på högerkanten eller vissa näringsidkare. Som jag förstår det är dock aktörerna i ett konfliktfält inte nödvändigtvis absoluta motståndare; det kan även röra sig om aktörer som den nya sociala rörelsen försöker påverka. Vissa aktörer verkar de nya sociala rörelserna ha ett ambivalent förhållande till; de kan vara både principiell fiende och önskvärd samarbetspartner beroende på situationen. Ett tänkbart exempel för de autonoma är den gamla institutionaliserade arbetarrörelsen i form av socialdemokrati men kanske främst fackförbund inom LOkollektivet. Konfliktsystemet kan vara mycket viktigt för den nya sociala rörelsen, i synnerhet om konflikten permanenteras och det uppstår en vi mot dom dynamik. Den nya sociala rörelsen kan då identifiera sig i opposition till sin motståndare. [25]

Till konfliktens natur hör nästan oundvikligen att de institutioner eller organisationer som befinner sig i konflikt med den nya sociala rörelsen någon gång vill nå en kompromiss eller ett samarbete med den. Vanligtvis vill den nya sociala rörelsen uppnå vissa mål medan dess motståndare vill minska rörelsens benägenhet att ställa till problem. Om förhandlingarna blir mer långvariga byggs institutioner vilkas enda syfte att underlätta förhandlingarna upp och därmed får båda parter ett intresse av att fortsätta förhandla för att bevara institutionerna. Ju mer den nya sociala rörelsen deltar i sådana förhandlingar desto större är sannolikheten att den blir en del av det system den en gång ville förändra. Av denna anledning är nya sociala rörelser ofta ambivalenta till att lägga för mycket resurser på förhandlingar. Det finns även utrymme för mindre formaliserade och permanenta förhandlingsmodeller när motståndaren är av en sådan art att den nya sociala rörelsen inte vill eller kan sätta sig i långvariga förhandlingar med den. Ett typexempel för de autonoma är polisen som det kan gå att nå ad hoc överenskommelser med på plats. Thomas R. Rochon pekar i sin artikel om den västeuropeiska fredsrörelsen på att det går att se dess konflikter med polisen som två uppsättningar på förhand avgjorda förväntningar av respektive sidas agerande. Båda sidor har ett intresse av att inte delge motståndaren sina planer i förväg då handlingarna blir mycket effektivare om motståndaren svävar i ovisshet. Samtidigt kan det finnas ett gemensamt intresse av att konflikten inte eskalerar bortom all kontroll och därmed möjligheter för uppkomsten av gemensamma regler för konflikten. Här bör dock invändas att fredsrörelsen nästan uteslutande arbetat med ickevåldsmetoder samtidigt som den inte haft ett uttalat konfliktperspektiv gentemot staten och dess institutioner, något som knappast kan sägas ha gällt för de autonoma. Denna invändning förtar dock inte Rochons poäng att bilden av polis i konflikt med demonstranter visserligen är en bild av konflikt men samtidigt en bild av två ”yrkesgrupper” som utför sina uppgifter med mer eller mindre precision. [26]

4.5 Produktion av mening:

En rörelse som intriktar sig mycket på att spränga det rådande systemets kompatibilitetsgränser och därmed agerar mycket genom syboler och produktion av mening löper en stor risk att dras in i märkesindustrin. Detta framhålls av Naomi Klein i sin diskussion kring varumärkenas mer eller mindre framgångsrika övertagande av världen, i den uppmärksammade boken No Logo [27] . Då även de stora transnationella företagen sysslar med att producera mening och är extremt trendkänsliga riskerar alltid en ny social rörelse som når framgång att svepas med i företagens ständiga jakt på ökande profit och därmed tappa all sin skärpa som ny social rörelse, reducerad till ännu en svängning i modets växlingar. Klein hävdar att den rörelse som kan stå opåverkad av att dess symboler inkorporeras i mainstream har en annan grund att stå på än stil eller attityd. [28]

För att tala med Karpantschoff har alltså den rörelse som kan stå emot sin grund i kollektiv intressekamp snarare än postmoderna stamritualer.

4.6 Kollektiv identitet:

 I frågan kring vad som mobiliserar aktivister i nya sociala rörelser spelar den kollektiva identiteten en central roll. Vari består då grunden för den kollektiva identiteten? Melucci pekar på att det är de kollektiva handlingarna som skapar en kollektiv identitet men det finns andra sätt att se på den. Ronald Ingelhart hävdar i sin artikel ”Values, Ideology and Cognitive Mobilization” [29] att vi bör skilja på ideologi och värdesystem. Ideologin blir då för den sociala rörelsen det direkta uttrycket för den kollektiva identiteten, men samtidigt något som är tämligen medvetet valt och därmed ganska lätt utbytbart. Ideologin är alltså ett system av åsikter och en mer eller mindre uttalad handlingsplan för förändring. [30] Ett värdesystem å andra sidan är något som individen tillägnat sig genom en lång socialisationsprocess och därmed något som ligger djupare och inte alltid uttalat. Inglehart hävdar att det hos aktivister i nya sociala rörelser finns en dominans av vissa grundläggande värderingar som saknas i samhället i stort. Visserligen finns de även där men i den nya sociala rörelsen dominerar de. Enligt Ingelhart är det i dessa värderingar vi ska söka motivationen för deltagandet. Det som främst utmärker de nya sociala rörelsernas värdesystem är en betoning på postmateriella värderingar. Tyngdpunkten har alltså förskjutits från det tidiga industrisamhällets sociala rörelsers kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor, det vill säga främst materiella krav, till en kamp som rör de icke-ekonomiska aspekterna av livet. För Ingelhart är det dock bara direkta plånboksfrågor som är materiella. Därmed blir många av de frågor en historiematerialist skulle se som i grunden materiella, exempelvis antifascism eller feminism, postmateriella. Det blir tämligen lätt att passa in de autonoma i Ingelharts schema då många av deras handlingar just rör postmateriella frågor, men det intressanta är om de även delar de postmateriella värderingarna och i hur stor utsträckning de övergivit de rent materiella frågorna. Ingelhart hävdar nämligen att det postmateriella värdesystemet har gjort en traditionell vänster-högerskala mindre användbar; de nya värderingarna gör att skalan får helt nya aspekter. Det förtjänar dock att framhållas att de autonoma ser sig som i högsta grad inplacerbara på skalans yttersta vänsterkant. [31]

Frågan är dock vad som utgör grunden för en ny sociala rörelse. Både Melucci och Ingelhart lutar åt att den kollektiva identiteten är ett resultat av kollektiv handling, praxis för den som vill, som i sin tur har sin grund i postmateriella värderingar för Ingelhart och en kombination av värderingar och strukturella förklaringar för Melucci, även om Melucci är tämligen luddig på just den punkten. Men det går även att se de kollektiva handlingarna som blott ett sätt att stärka en kollektiv identitet. Därmed reduceras de till symboler. Detta sätt att se på kollektiv identitet kännetecknar det tribalistiska perspektivet och kommer behandlas under en egen rubrik. Uppfattningen att den kollektiva identiteten kommer ur kollektiv handling stöds även av den danske sociologen René Karpantschoff som studerat de danska BZarna och autonoma såväl som den danska nynazistiska och högerradikala rörelsen. [32] Karpantschoff  betonar att även om kollektiv handling skapar identitet så är grunden för de relationer som möjliggör kollektiv handling betingade av bestämda politiska faktorer som förändras med den pågående konfliktens utveckling. [33]

Karpantschoff lutar sig ganska tungt mot Charles Tillys resonemang kring politisk identitet, ett resonemang som står att finna i exempelvis Tillys artikel ”Political identity - Challenging Authority” [34] . Tilly menar att det viktigaste med kollektiv identitet är att den är relationell och delad. Relationell i så mening att den byggs endast i relation till andra människor och delad då den innefattar andra människor, både meningsfränder och motståndare. Vidare anser Tilly att vi måste skilja mellan två sorters kollektiva identiteter, dels den som framträder främst eller endast i det offentliga livet, dels den som främst opererar i det dagliga livets sociala rutiner. Man skulle alltså kunna skilja på en politisk och en social identitet. Självklart är det intressant att ta reda på var de autonomas kollektiva identitet bör placeras. För Tilly är dock olika identiteter knappast statiska; det är möjligt att en identitet som främst har manifesterats i offentligheten övergår till att även påverka det dagliga livet samtidigt som en identitet som tidigare främst påverkat det dagliga livet kan börja ta sig offentliga uttryck. Det finns även möjligheter att tänka sig identiteter som spänner över båda fälten. Dessutom påpekar Tilly att de politiska identiteterna med största säkerhet går att härleda till de som styr det dagliga livet. Det är väl till exempel inte orimligt att anta att en social identitet som arbetare kring sekelskiftet gav en offentlig politisk identitet som socialdemokrat. [35]

För att nå en konsekvens i mitt användande av de olika uttrycken kollektiv, politisk och social identitet har jag valt att sätta andra namn på Tillys identitetstyper. En av mina utgångspunkter är att den autonoma rörelsens identitet är politisk så till vida att den tar sig uttryck i en praxis som uppfyller Christensens krav. Därför har jag valt att använda kollektiv identitet när jag talar om det Tilly kallar political identity, något som kan ta sig uttryck som både en utåtriktad politisk, av Tilly kallad disjointed, och en vardaglig social, av Tilly kallad embedded, identitet.

4.7 En kritik av tribalismen:

Även om de teorier jag har presenterat har sin grund i att kollektiv identitet kommer ur handlingar som för aktörerna har en egen rationalitet sprungen ur strukturella faktorer betyder det inte att alla förklaringsmodeller bygger på en verklighet bortom identiteterna eller diskursen. Jag har valt att kalla den tendens att betrakta nya sociala rörelser som endast ett sätt för den postmoderna [36] människan att nå trygghet och kollektiv identitet för tribalism. Detta då det är ganska vanligt att se en ny social rörelse som de autonoma som en postmodern stam. Detta synsätt resulterar i att rörelsens alla politiska aspekter försvinner ur synfältet och den reduceras till att bli ett alternativ bland alla andra för identitetssökande. Jag hade väl i och för sig kunnat välja att kalla dem för postmodernister istället då deras vetenskapsteoretiska grund står att finna där men då hade jag fått med väldigt mycket som inte handlar om vare sig nya sociala rörelser eller kollektiv identitet. Vidare har jag medvetet valt bort andra förklaringsmodeller som visserligen ofta dyker upp i den offentliga debatten kring de autonoma men som oftast saknar en uttalad teoretisk grund och sällan lever upp till några krav på vetenskaplighet. Dessutom går det att ana en tribalistisk modell som grund för dessa förklaringar, även om det är tveksamt i hur stor utsträckning exempelvis Malmöpolisens presstalesman är medveten om att han är postmodernist. Det bör dock påpekas att jag knappast lagt ner mest energi på att söka upp företrädare för tribalismen. Dock tror jag att de texter jag kommer ta upp här representerar tribalismen väl.

Jag tror att det är lämpligt att ge en kortare introduktion av ett postmodernt sätt att se på identitet innan jag går in på hur det rent faktiskt kan resultera i tribalism i studien av nya sociala rörelser i allmännhet och de autonoma i synnerhet. Den kortare introduktionen står Zygmunt Bauman för i sin artikel ”From Pilgrim to Tourist – or a Short History of Identity” [37] .  Därmed inte sagt att Bauman skulle vara en postmodern ikon, eller ens ha en postmodern grundsyn, utan för att han ger en begriplig introduktion till identitet i ett postmodernt samhälle.

Bauman beskriver en syn på identitetskonceptet som något som bara hade relevans i det moderna samhället. Identiteten användes där som en flykt från osäkerheten, ett sätt att nå stabilitet i tillvaron. Den främsta kampen som den enskilda individen i det moderna samhället förde med sin identitet var att konstruera den och få den stabil. I det postmoderna samhället är förhållandet till identitet det omvända; visserligen spelar identitet en viss roll även i det postmoderna samhället men då gäller kampen hur individen ska undgå att snärjas i en identitet och hur hon ska hålla valmöjligheterna öppna. [38]

Anledningen till att den postmoderna individen undviker åtaganden i form av en livslång identitet är att förutsättningarna förändras samtidigt som människan gör sina val. Därför blir det en framgångsrik strategi att dela upp livet i små segment där lite står på spel och söka hålla konsekvenserna inom den tidsperiod som besluten togs. För att kunna dela upp livet i små segment måste individen undvika långsiktiga åtaganden som permanenta identiteter. Därmed avsvär hon sig kontroll av framtiden men undviker samtidigt att inteckna den för något speciellt ändamål eller i någon speciell riktning; hon blir en nomad i nuet fri från åtaganden, permanenta identiteter och till och med fri från en framtid. Anledningen till att människor drivs att acceptera den postmoderna rationaliteten kan variera, från vagabonden som finner sig rotlös i en värld hon trodde sig känna och som inte kan finna en plats där livet är stabilt och förutsägbart till turisten som medvetet går in i den postmoderna världen, ständigt sökande nya upplevelser. [39]

Detta gör inte Bauman till tribalist men synen på identitet som något snabbt utbytbart och valbart passar väl in i en tribalistisk syn på nya sociala rörelser. Dessutom beskriver Bauman den grund i form av ett ständigt skiftande samhälle där permanenta identiteteter är en belastning som tribalisterna behöver för att deras förklaringsmodell ska verka rimlig; i ett samhälle som det Bauman beskriver är det poänglöst att kämpa för kollektiva intressen då ingen vet vilka man kommer ha nästa dag.

Ett belysande exempel på hur tribalisterna argumenterar och hur frikopplad deras analys är från sociala, ekonomiska och politiska förhållanden erbjuder Rainer Paris i sin analys av de Tyska autonomas maskering. Utgångspunkten för hela hans resonemang är att det visserligen finns vissa rationella anledningar för en person att maskera sig, den enda han nämner är att den maskerade därmed kan undgå att ställas till svars för de olagligheter hon tänker begå under demonstrationen, men att den främsta funktionen är att uppnå symbolisk makt. Resonemanget kring varför den maskerade uppnår symbolisk makt är i och för sig intressant och bygger till största delen på Focaults teorier kring panoptismen, där den maskerade kan se men inte ses. Genom maskeringen får, hävdar Paris, den maskerade initiativet till maktutövning. Problemet är bara att han ser maskeringen som en främst symbolisk handling att markera aggressivitet. En expressiv självframställning av avvikelse, ett sätt att flirta med illegaliteten utan att behöva ta dess konsekvenser i form av repression. [40]

Eftersom maskeringen skapar en aura av militans och illegalitet genom sin estetik och sitt symbolspråk kräver den handling som emellanåt manifesterar estetiken. Grunden för ett våldsamt upplopp i samband med en motdemonstration mot en nazistisk march ska alltså enligt Paris inte sökas i kollektiva intressen av att hålla gatorna nazifria utan i behovet att upprätthålla en kollektiv identitet som är beroende av militansens symboler. Paris fortsätter med att hävda att en viktig källa till att maskering ger makt är att den symboliserar möjligheten till våld och då det faktiska våldet framkallar mindre skräck än möjligheten till det tvingas den maskerade till oförutsägbara utbrott av våld för att kunna fortsätta dra nytta av de symboler hon utstrålar. [41]

Själva grundtesen för Paris resonemang är som han själv skriver att aktören, i detta fall den maskerade autonomen, främst motiveras av att skapa levande bilder, symboliska arrangemang som gör det möjligt för henne att uppleva sig själv som varandes i kompromisslös konflikt med systemet. Paris går vidare med att beskriva en rad olika sådana scener där han tycker sig se de autonomas handlingar som sätt att stärka och förlänga de olika scenerna. Den främsta, eller snarare enda, källan till hans resonemang betår i en bildanalys av bilder från de olika scenerna. En disciplinerad demonstration som går i kedjor och med enhetlig klädsel blir för Paris inte ett bevis för att det finns en väl sammanhållen och organiserad politisk gruppering utan ett uttryck för en kamp om symboler där de autonoma, mer eller mindre omedvetet, framställer sig som ett böljande hav, en naturkraft. [42]

Även den danske sociologen Leif Thomsen är i sin artikel ”Vilde stammefolk, nomader i nuet og revolutionaere idealister” [43] inne på samma resonemang. För Thomsen handlar de autonomas aktioner i Danmark om iscensättandet av postmoderna panikscener. De autonomas politiska verktyg som gatsten, barrikader och maskering blir därmed precis som de autonoma själva endast rekvisita i en scen som mest tjänar ett sammanknytande syfte för dess deltagare och betraktare. Grunden för Thomsens resonemang ligger i hans uppfattning om det postmoderna samhället som ett samhälle kännetecknat av stark dödskult och existensvillkor som främjar uppkomsten av panikscener. Dödskulten får till resultat att individer tvingas leva i nuet då de inte kan vara säkra på om de lever imorgon. Samtidigt ger de nya livsvillkoren upphov till en extrem individualisering som omöjliggör uppkomsten av nya sociala rörelser. I deras ställe kommer de postmoderna stammarna som är beroende av ständigt nya sensationer och känslomässig intensitet. Det är i de postmoderna stammarna som Thomsen ser aktörerna i och skaparna av de postmoderna panikscenerna. [44]

Som vi har sett finns det inte ett enhetligt sätt att analysera nya sociala rörelser eller de autonoma, inte ens om vi håller oss till de som uppfyller vissa vetenskapliga krav. Jag är övertygad om att anledningen står att finna i vilket historisk grundsyn författaren har. För en postmodernist är dekonstruktion och tolkning av bilder säkert en lämplig metod. Jag vill dock hävda att det är dels principiellt tveksamt att använda sig av en postmodern syn på historien, dels att den postmoderna metoden, symbolanalysen, är ett svagt verktyg i analysen av de autonoma. I min kritik av tribalismen har jag hjälp av René Karpantschoffs essä ”Dansk forskning i BZ’ere og autonome: kollektiv interessekamp eller postmoderne stammeritualer?” [45] .

Postmodernismen ger sig ut på tämligen osäker mark genom sin vetenskapsteoretiska grundsyn. Anledningen är självklart att en analys som bygger på en dekonstruktion av symbolspråk och fasthållandet vid att allt är diskursivt leder till ganska tveksamma resultat. För den som menar att vi inte kan uttala oss om någon objektiv verklighet utanför språket blir även förintelsen endast diskursiv. Så långt går endast nazistiska historierevisionister men det förtar inte det faktum att positionen är helt i enlighet med en postmodern historieuppfattnings inre logik. Vidare ger en diskursiv syn på historiska händelser nästan per definition en symbolanalys som metod. Därmed har historikern redan från början låst sig för en analys som endast ser individer utförande symboliska handlingar för att stärka sin identitet. Eventuella politiska konflikter förvsvinner från forskarens synfält genom de skygglappar en postmodern teori och metod medför. [46]

I vissa fall kan fokuseringen på individen och en dos psykoanalys leda till att de politiska aspekterna av konflikten försvinner helt. Då öppnas dörren för en patologisering av politiska protester, något som kan få långtgående konsekvenser även utanför forskarsamhället. [47]

En symbolanalys har även ett flertal svagheter som gör den till ett klumpigt verktyg för den som vill förstå de autonoma. Till att börja med koncentrerar den sig på de bilder den utomstående betraktaren får av rörelsen. Personligen är jag övertygad om att det är mer fruktbart för den som vill analysera de autonomas förhållande till sin politiska identitet att ge sig på det källmaterial de lämnar efter sig. Det främsta problemet är inte att symbolanalytikern påpekar att det finns starka inslag av identitetsskapande handlingar och symboler i de autonomas praxis - det finns det hos alla parter i en konflikt - och därmed ger lite förståelse för på vilket sätt de autonoma skiljer sig från andra aktörer. Det främsta problemet är att en symbolanalys ställer sociala konflikter på huvudet genom att se konflikten endast som en scen där olika aktörer kan uppföra sin identitetsskapande föreställningar. Det är att reducera ofta komplexa orsakssamband till en allt för enkel förklaring. Dessutom är det inte särkilt svårt att skjuta analysen i sank genom att påpeka att även om de autonoma och alla andra skulle sakna kollektiva intressen upplever de dock att de har det. Då den subjektiva sidan av konflikten existerar får det återverkningar på människors sätt att agera; således är det ytterst tveksamt att de primärt skulle motiveras av skapandet av symboler. [48]

4.8 Sammanfattning av den inledande diskussionen:

Jag utgår i min teoretiska diskussion från Meluccis teorier kring nya sociala rörelser. Det är hans framställning som bildar ramen för min behandling av de övriga presenterade teorierna. Det för min teoretiska ansats viktigtaste är Meluccis tes att all kollektiv identitet kommer ur kollektiv handling. Därmed blir praxisbegreppet centralt för både min teori och min faktiska undersökning. Jag ansluter mig till Bolete Christensens definition av praxis som kollektiv handling som riktar sig mot det omgivande samhället och strävar efter social förändring. Jag ansluter delar av både Meluccis teorier och Kleins analys av RTS i London till praxisbegreppet. De kontakter en ny social rörelse har med andra rörelser och organisationer kan beskrivas som ett multi-organizatorial field, något som Bert Klandermans gjort. Det viktigaste i Klandermans teori är att allianspartners och motståndare kan variera i takt med konflikten; positionerna på fältet är inte statiska eller givna. Under konfliktanspekten behandlar jag även den roll motståndare kan spela för identitetsbildning och Rochons och Klandermans tankar kring olika förhandlingssituationer. Praxis centrala position visar sig i Kleins diskussion kring nya sociala rörelsers svagheter i förhållande till märkesindustrin. Jag återknyter till praxis betydelse i diskussionen kring den kollektiva identitetens natur, där tar jag även upp Tillys uppdelning av kollektiv identitet i en utåtriktad offentlig identitet och en i grunden social.

Slutligen tar jag upp ett tribalistiskt perspektiv till granskning och motiverar varför jag inte anser att det är ett fruktbart sätt att analysera nya sociala rörelser. Huvudsakligen ligger min kritik i ett avståndstagande från de vetenskapsteoretiska grunder som ett tribalistiskt perspektiv bygger på. Värt att notera är att samtliga av mig använda teorier är i högsta grad förenliga med ett användande av praxisbegreppet, däremot inte tribalismen.

5. Material, metod och avgränsning:

Huvuddelen av min undersökning kommer basera sig på Alarmkalendern, som är ett kopierat häfte som utkommit månatligen sedan 1993. Alarmkalendern tjänar som infoblad för den utomparlamentariska vänstern i Malmö med omnejd. Bladet varierar mycket i innehåll och tjocklek; aktionsrapporter och debattinlägg dominerar. Tyvärr saknas de flesta av de tidiga numren i bladets eget arkiv och får därmed antas vara förlorade för eftervärlden. Det gäller de första tio numren. Mellan nummer 10 och 27 finns det endast åtta stycken. Från och med nummer 28 (November 1995) finns samtliga nummer i arkivet. Detta innebär att jag tvingas lita nästan fullständigt till andra källor för tiden före 1995.

Genomgående är inläggen osignerade eller skrivna under pseodonym varför det är svårt att fastställa om det föreligger beroende mellan de olika inläggen. Med tanke på uppsatsens frågeställning och syfte som fokuserar på den autonoma rörelsens praxis spelar det mindre roll. Inte heller är det särskilt intressant huruvida inläggen ligger nära i tid till de händelser de beskriver eller diskuterar även om de generellt ligger nära i tid. Inte heller är eventuella tendenser något problem. Snarare är både beroende och tendens en del av det jag är ute efter att studera. Det är i tendensen de autonomas förhållande till praxis och identitet framträder och beroende mellan källorna kan signalera vissa allmänt accepterade sanningar som är centrala för praxis. Inläggen i Alarmkalendern är att betrakta som kvarlevor, väl lämpade för en tolkning rörande de autonomas politiska identitet.

Jag kommer använda mig av en kvalitativ metod där jag utifrån den helhetsbild jag fått av hela arkivet lyfter fram och tolkar de inlägg jag bedömer som mest intressanta med avseende på praxis och kollektiv identitet. Utifrån mina tolkningar kommer jag att försöka pröva de teorier jag diskuterat.

Min andra källa är kvalitativa intervjuer gjorda med två autonoma från Malmö som varit med under hela perioden. Två intervjupersoner kan verka i minsta laget men jag tror att det är ett tillräckligt antal för att ta reda på det jag vill veta, inte minst som de intervjuade varit med under hela perioden och dessutom tillhör rörelsens kärna. Anledningen till att jag valt att intervjua blott två personer är att dels att kvalitativa intervjuer tar mycket tid, dels att jag tror det räcker med två centralt placerade personer ur den autonoma rörelsen för att få en inblick i deras praxis och syn på identitet. [49] Orsaken till att jag valt kvalitativa intervjuer istället för andra metoder som till exempel kvantitativa intervjuer eller en enkätundersökning är att jag tror att den kvalitativa intervjun med sin öppna karaktär ger störst möjlighet för längre utvecklande resonemang från intervjupersonernas sida. [50] Intervjuerna har jag skrivit ut på ett sådant sätt att svaren närmar sig skriftliga inlägg. Detta gör visserligen att sådant som tonfall, pauser med mera försvinner men samtidigt gör det att materialet blir avsevärt mer lätthanterligt för mig som en historiker som är van att arbeta med texter men inte med samtal som källor. Dessutom tjänar utskriften både ett praktiskt och forskningsetiskt syfte. Genom att det enda som finns kvar från intervjuerna är någorlunda anonymiserade [51] utskrifter garanterar jag mina intervjupersoners integritet och därmed säkras deras deltagande. Samtidigt uppfyller utskrifterna de krav på vetenskaplig kontroll som kan ställas; min opponent kan lätt ta del av det material jag använt i min undersökning. Därmed kan jag uppnå mitt främsta mål, nämligen att få intervjumaterial från den autonoma rörelsen, utan att behöva tumma på några forskningsetiska aspekter eller omöjliggöra vetenskaplig kontroll. Det intressanta är i vilket fall inte de enskilda aktivisterna utan den gemensamma praxis de ger uttryck för. [52]

Jag kommer även här använda mig av en tolkande metod syftande till teoretisk förståelse. Anledningen är att det är den metod som känns bekvämast för mig som just historiker samt att jag tror att det är den metod som gör det lättast att komma åt min frågeställning. [53]

Jag har valt att avgränsa min undersökning mellan 30 November 1991 och 30 November 1999. Delvis beror det på att det ser snyggt ut med en avgränsning mellan samma datum men främst beror det på två stora händelser som jag tror är signifikanta punkter i den autonoma rörelsens utveckling. Den första händelsen är slaget i Lund 30 November 1991 där de autonoma visar sig för en större allmänhet för första gången, här grundläggs även mycket av rörelsens praxis. Den andra är de stora protesterna i Seattle 30 November 1999. Visserligen deltog inga Malmöautonoma i dem, men de visar en ny trend av samarbete mellan nya och gamla sociala rörelser över hela världen. Eftersom jag tror att händelserna i Seattle kommer ses som ett globalt trendbrott liknande våren i Paris 1968 verkade det lämpligt att avsluta undersökningen där. Den autonoma rörelsen under 00-talet kommer antagligen skilja sig från 90-talets rörelse och jag tror att den nya globala protestvågen är en bidragande faktor.

6. Bakgrund:

Det är alltid svårt att veta vad en bakgrund ska innehålla och hur omfattande den ska vara. Jag hade kunnat ge mig in i långa utläggningar kring hur den sociala och ekonomiska utvecklingen sett ut och hur själva grunden för den svenska välfärdsstaten förändras någon gång vid 90-talets början. Det hade säkert varit motiverat, i synnerhet som frågan om vi lever i ett postmodernt sammhälle eller ett klassamhälle löper som en röd tråd genom hela uppsatsen. Samtidigt är den övergripande sociala utvecklingen med välfärdsstatens sammanbrott och den nya massarbetslösheten och därtill kopplad ökande social utslagning och marginalisering allmän kunskap. Därför har jag valt att lyfta fram den autonoma rörelsens bakgrund i form av de rörelser och tankar som spelat en central roll för dess uppkomst.

Det är även svårt att veta när jag ska börja. Bara för att jag sysslar med den mycket nära historien betyder det inte att jag inte är medveten om de långa linjerna i historien och den påverkan de har på samtiden. Samtidigt gäller det att inte tappa frågeställningen ur sikte; jag behöver knappast gå tillbaka till historiens början för att se grunderna till de autonomas identitet. [54]

Trots det hade jag kunnat välja en rad olika startpunkter för min bakgrund. De stora revolutionsåren 1830 och 1848 och den förmarxistiska arbetarrörelsen uppvisar många drag som känns igen i de autonoma. Pariskomunardernas fokusering på handling framför ideologi eller den unga svenska arbetarrörelsen arbetssätt, knappast främmande för direkta aktioner, hade också kunnat vara naturliga punkter för avstamp. Så också det tidiga 20-talets vänsterkommunister, oavsett om det rör sig om Alexandra Kollontay och arbetaroppositionen i den unga ryska rådsrepubliken eller spartakisternas arvtagare i Tyskland. Dessutom får vi inte glömma bort den syndikalistiska fackföreningen SAC eller 30-talets militanta antifascism utövad av arbetarrörelsens gräsrötter.

Det stora utbudet av möjliga startpunkter till trots har jag valt 1968 som avstamp. Året är valt med tanke på de revolter som skakade hela västvärlden och den nya vänster de födde. De för de autonomas uppkomst i Malmö dryga 20 år senare viktigaste händelserna utspelades dock inte i Sverige utan i Väst och Sydeuropa. Visserligen tänker nog de flesta på stenkastande studenter på Paris gator när de tänker på 1968 men antagligen var den nya vänstern starkast i Italien. Till vänster om det institutionaliserade kommunistpartiet växte det under hela sjuttiotalet upp en rad mindre vänstergrupper. En av dessa kallade sig Autonomi operaia organizatti (ungefär ”de autonoma arbetarnas organisation”) men det fanns även andra grupper som kallade sig autonoma. Kännetäcknande för de autonoma grupperingarna var att de till skillnad från den övriga vänstern inte eftersträvade deltagande i den liberala demokratin; de stod självständiga från stat och kapital. Rörelsen kämpade genom ett vitt spektra av aktionsformer, från symboliska handlingar som ifrågasatte den rådande meningsproduktionen till bildandet av rena stadsgerillor. När den stod på sin höjdpunkt under slutet av 70-talet lyckades den upprätta ”befriade zoner” i Rom och Milano men gick under i den efterföjande hårda repressionen från statsmaktens sida. [55]

Även i Västtyskland växte det fram en militant rörelse som skulle bli en autonom rörelse. Den hade främst sina rötter i det militanta kärnkraftsmotståndet och sympatisörer till de väpnade grupperna på vänsterkanten. I Sverige spelar 68 års nyvänster dock främst rollen som bevarare av och initiativtagare till en ny marxistisk diskussion. De övervintrande syndikalisterna i SAC spelar säkert en stor roll i bevarandet av mer anarkistiska strömningar.

Egentligen hade 1981 också varit ett lämpligt startår. Redan i början av 1980 hade en husockupantrörelse börjat ta form i Amsterdam. Det första kvartalet 1981 kom den till Västtyskland och i oktober till Köpenhamn. Anledningen till att jag kommer ge den danska BZ [56] rörelsen stort utrymme är dels frånvaron av en stark husockupantrörelse i Sverige och dokumentation av den lilla rörelse som trots allt fanns, dels det mycket nära släktskapet mellan BZarna och de autonoma. BZ uppvisar många drag som har förts vidare till de autonoma såsom starka internationella kontakter, en ultrademokratisk struktur och politisk militans. Den största skillnaden är att BZarna var just husockupanter; de ockuperade husen utgjorde centrum för rörelsen. Även om inte alla bodde ockuperat var det i husen som rörelsens identitet och politik skapades. Det som var rörelsens styrka var också dess svaghet. När danska myndigheter i princip omöjliggjorde nya ockupationer och dessutom upphävde alla gamla ockupationer vid 90-talets början gick luften ur rörelsen och de kvarvarande aktivisterna koncentrerade sig på andra frågor. Därmed hade 80-talets BZare blivit 90-talets autonoma. Dock behöll de autonoma mycket av den gamla rörelsens praxis men tappade den extremt sammanhållna identitet som uppstått i de ockuperade husen. [57]

Under hela 80-talet fanns det starka band mellan BZmiljön i Köpenhamn och de som skulle bli de autonoma i Malmö. Rent praktiskt tog det sig uttryck i att många svenska aktivister deltog i husockupationer och andra arrangemang i Köpenhamn. Därmed går det att se ett starkt arv från de danska BZarna. Trafiken över sundet upphörde knappast när BZarna blev autonoma i Köpenhamn. De svenska aktivisterna fortsatte åka till Köpenhamn och antagligen är det hos de danska BZarna vi ska se den främsta inspirationskällan vad gäller praxis och kollektiv identitet. [58]

Den antagligen viktigaste enskilda händelsen för den autonoma rörelsen i Malmö var händelserna i Lund den 30 November 1991. Då gjorde de autonoma ett tämligen våldsamt inträde på den offentliga scenen när de, förstärkta med något hundratal danska BZare, vann ett slag mot polisen och på så sätt lyckades stoppa tillresta nazister från att marchera tillsammans med 30 Novemberföreningen. [59] 1992 arrangerar de autonoma en 1 Majdemonstration som drar runt 300 deltagare, varav 100 i ett svart block. I November samma år deltar de i den stora militanta blockaden av 30 Novemberföreningens marsch. 1993 tappar rörelsen momentum, möjligen som en följd av att de fick ”storstryk av polisen 30 November” [60] . Därefter är det lugnt ett par år; rörelsen visar sig främst genom olika ad hoc projekt som till exempel demonstrationen mot vit makt musik i Helsingborg 1997. Perioden fram till 1997 kännetecknas av en i huvudsak informell organisering där de politiska kollektiven spelar stor roll. Hösten 1997 bildas Autonomt Motstånd som blir trendsättande för den autonoma rörelsen i Malmö. Med gruppens bildande inträder rörelsen i en ny fas som kännetecknas av en större öppenhet, formellare organisering med fasta grupper och en större benägenhet att sluta allianser. Den andra fasen ser en förskjutning av tyngdpunkt från kollektiven till organisationerna. Under 1998 arrangerar de en 1 Majdemonstration med svart block som upplöses med våld av polisen efter något hundratal meter. Autonoma aktivister från Malmö deltar även detta år i de danska antifascisternas lyckade försök att hindra minnesmarcher till Rudolf Hess. Marcherna kom under 90-talet bli viktiga händelser för den internationella naziströrelsen och därmed ofta utsatta för militanta antifascister. De hölls av lagtekniska skäl oftast i Danmark. [61]

7. Resultat:

7.1 Inledning:

I min undersökning kommer jag hålla mig till den struktur som jag dragit upp i min teoridiskussion. Jag vill påminna läsaren om att min viktigtaste teoretiska utgångspunkt är att kollektiv identitet kommer ur kollektiv handling. Därmed blir praxisbegreppet det jag hänger upp min undersökning på. Alla de autonomas handlingar ska ses som uttryck för praxis och även om det självklart finns ett samspel mellan identitet och praxis tror jag mig kunna visa att övergången till den andra fasen beror på en förändring i praxis. Det går således att se praxis i de allianser och konflikter de autonoma är inblandade i såväl som i hur de producerar mening. Praxisbegreppet kommer alltså löpa som en röd motorväg genom hela undersökningen även på de ställen som det inte är fullständigt uttalat.

Anledningen till att praxisbegreppet blir extra viktigt i min undersökning är att det är praxis som utgör den enda politiska grunden för de autonomas gemensamma kollektiva identitet. De autonoma saknar en gemensam ideologi, något som annars kan utgöra grunden för den kollektiva identiteten. Till skillnad från de flesta andra politiska grupperingar har de alltså en mycket stor spridning inbördes i sin analys av samhället [62] , men de ser detta som en styrka, ett sätt att se bortom det som splittrar. Det är inte helt otroligt att 68vänsterns sönderfall i bokstavstroende och fraktionsstrider är en anledning till att de autonoma så starkt betonar praxis.

7.2 Praxis:

Det är lätt att hitta exempel på när de autonomas handlingar uppfyller Christensens krav för praxis. Jag har valt att utifrån deras kampanjer mot porrindustrin visa hur just dessa har uppfyllt kraven. Visserligen hade det varit lätt att hitta andra exempel som det pågående antifascistiska [63] eller antiimperialistiska [64] arbetet men jag har använt mig av kampen mot porrindustrin då jag tror att den på ett bra sätt visar bredden i de autonomas praxis. Då många av de autonomas kampmetoder är de samma oavsett kamp vill jag utifrån mitt material hävda att de resultat jag når kan ses som allmängiltiga. Om de autonomas kamp mot porrindustrin uppfyller kraven för praxis verkar det mycket rimligt att deras handlingar i andra konflikter också gör det.

Dessutom tror jag att det finns vissa politiska poänger i att lyfta fram en kamp som bedrivits på främst antisexistiska grunder. Vidare anser IP2 att de autonoma lyckats bäst i sin kamp mot porrindustrin: ” Överhuvudtaget är feministerna de av vår rörelse som haft mest konkret effekt i hela samhället. Det finns en ökad medvetenhet hos unga i såna frågor. I den offentliga debatten är det en högre nivå idag än för tio år sen. Våra argument kring porrindustrin har spridits till en större allmänhet. Vi har såklart inte varit de enda som gjort det möjligt men vi har varit en ganska drivande del av det.” [65]

I kampen mot porrindustrin har de autonoma använt sig av av en rad olika former för handling. Jag har valt att lyfta fram två specifika uttryck som jag anser är typiska. För det första en hit and run aktion [66] utförd mot porraffären Bel-Air Video under butikens öppetid. Aktionen ledde till att affären utlovade 150.000 för upplysningar som kunde leda till aktivisternas gripande. En tid senare upphörde affären. [67] För det andra ett uttalande från Kampanjen Stoppa Porren Nu! som beskriver kampanjens främsta form för kollektiv handling, porrblockaderna. Rent konkret går de ut på att fysiskt blockera ingången till en porrbutik genom att stå ivägen för eventuella kunder. De autonoma anordnade porrblockader under hela undersökningsperioden. [68]

Om vi börjar med Christensens första kriterium för praxis är det tydligt att båda handlingssätten uppfyller det. Handlingarna riktar sig utåt mot det omgivande sociala och politiska sammanhanget. Visst kan den inbitna tribalisten se handlingarna som endast betingade av personliga behov hos aktivisterna men som framgått hade aktionen politiska och sociala konsekvenser, nämligen en porrbutik som genom ekonomisk skadegörelse tvingades stänga.

Det andra kriteriet är att praxis är orienterat mot en förändring av samhället. Återigen uppfyller handlingarna kriteriet. Kanske är det detta kriterium som uppfylls bäst av just de ovan diskuterade utttrycken. Här handlar det om att förändra dels den direkta sociala närmiljön samtidigt som porren kopplas till ett större samanhang, ett patriarkalt samhälle, handeln med kvinnor och barns kroppar och så vidare.

Det tredje kriteriet pekar på att praxis är en form för utövande av makt i det sociala fältet. En minimidefinition av makt är förmågan att få någon att handla på ett sätt som hon annars inte hade handlat. Det våld som Anti-Sexistiska Röjare utövar mot Bel-Air Videos egendom är i högsta grad maktutövning, likaså porrblockaderna som ju hindrar kunder från att handla; de påverkar alltså andra människors hanslingsmöjligheter. De autonoma skulle nog dessutom hävda att deras maktutövning inte bara är negativ i det att den hindrar vissa människor från att göra som de vill, i det här fallet konsumera porr, utan också positiv genom att den ger andra människor, i det här fallet kvinnor, möjligheter att handla som de annars hade saknat.

Det fjärde kriteriet är förbundet med maktkampen kring utformningen av villkoren för politisk handling. Här vill jag återknyta till det jag skrivit tidigare under produktionen av mening: många av de sätt som de autonoma bedriver politik på, så även i de här fallen, spränger systemets kompatibilitetsgränser. Det handlar från de autonomas sida om att förändra de accepterade sätten för politisk handling och till viss del har de nog lyckats. Porrblockader har i andra delar av landet utförts av till exempel Ung Vänster som därmed övertagit delar av de autonomas praxis. [69]

Den sista punkten rör praxis som en del av en samhällelig offentlig debatt om de gemensamma villkoren. Det tror jag att dessa två handlingssätt kan anses vara. Förutom att de i pressmeddelanden och annan kontakt med den större allmänheten  bidrar med argument för varför deras handlande är berättigat och de konsekvenser de anser att porren har innehåller de klara symboliska uttryck. Förutom de rent konkreta effekterna har det ett högt symbolvärde att bryta lagen för att uppnå sina politiska syften, oavsett om det är en maskerad aktion som demolerar en porrbutik eller att med sina kroppar blockera en. Utöver att påverka den allmänna opinionen handlar det ju även om att rent praktiskt delta i utförandet av det man beslutat. Den ständiga viljan att rent konkret förändra världen kommer enligt IP2 åtminstone delvis från ett mycket tidigt grundlagt förakt för enbart symboliska aktioner, lite paradoxalt kommer det ur den självbild de tidiga autonoma upplevde efter en av sina första aktioner. Det var svårt att framstå som i hänsynslös konflikt med systemet när de endast försökte producera symboler. [70] Därmed blir de autonomas mest effektiva symbolproduktion den där de rent konkret agerar mot det de uppfattar som ett problem.

Detta är lätt att koppla till Meluccis resonemang kring handlingen som mål för nya sociala rörelser. Samtidigt kompleterar mina resultat Melucci snarare än att ligga helt i linje med hans resonemang. Som vi sett är symbolproduktionen effektivast när handlingarna har ett konkret innehåll. Handlingarna är alltså både symbolproducerande som Melucci hävdar och uttryck för en kollektiv intressekamp. Handlingen är ett mål samtidigt som den är ett medel på väg till ett annat, större, mål. Det är detta samspel mellan det långa och det extremt korta perspektivet som gör de autonoma till en så intressant rörelse. De är nomader i nuet samtidigt som de har ett stundtals mycket långt perspektiv. Ett samhälle fritt från patriarkat och sexism skapas knappast i en handvändning, men en porrbutik kan gå under på några få våldsamma minuter.

7.3 Allianssystem:

Det är svårt att utifrån mitt skriftliga material säga något om de kontakter som inte är formella mellan de autonoma grupperna och resten av de organisationer som kan tänkas utgöra deras multiorganizational field men däremot kan jag nog säga något om de formella kontakter som har funnits. Det verkar som om de autonoma varit ganska tveksamma till att ta in för många grupper i sitt allianssystem. Visserligen kan man nog säga att fältet utgjorts av främst den traditionella och den numer inte så nya vänstern, med inslag av diverse nya sociala rörelser lite beroende på vilka konflikter som varit framträdande just då. Men i de fallen är det nog snarare de autonoma som dragits in i andra konflikters multiorganizational fields. I fallet med kampanjerna som föregick byggandet av öresundsbron var till exempel knappast de autonoma den mest framträdande kraften, även om de såklart hade en viss påverkan genom sin praxis. [71] Samtidigt antyder IP1 att de autonoma kan arbeta och vara drivande i bredare enfrågerörerelser, men jag tolkar det som att det mer är enskilda autonoma än de autonoma grupperna som deltar i sådana rörelser. [72] Men det är väl knappast helt otroligt att de som individer är öppnare för samarbete än de autonoma organisationerna. Här kan vi se ett resultat av den ideologiska spännvidden hos de autonoma. Eftersom de endast delar praxis rymms det många olika intressen i rörelsen. Därmed ökar rörelsens kontaktytor gentemot andra nya sociala rörelser genom de enskilda aktivisternas olika intressen. Frågan är om denna strategi, oavsett om den är medveten eller inte, ger de autonoma ett större genomslag än 68vänsterns mer medvetna infiltration av andra rörelser.

Anledningen till de autonoma gruppernas tvekan inför ett omfattande allianssystem tror jag kan sökas i både en klar konflikt mellan olika politisk praxis och en ganska ny vänsterpolitisk strömmnings behov av att avgränsa sig gentemot de mer etablerade grupperna, ett behov av att skapa en klar och från den övriga vänstern skiljd politisk identitet. Detta finns det ett klart exempel på i Autonomt Motstånds uttalande om samarbete med resten av vänstern: ”De flesta av oss små grupper bjuder ofta in t. ex. r:arna och ung vänster när vi vill göra saker som vi vet att dessa grupper vill vara med på. När vi vet att vår praktik sammanfaller med deras. [...] Inget krångligt alls, faktiskt. Vi kompromissar alltså inte.” Även behovet av avgränsning visar sig i förnekandet av kompromisser. Bara för att AM ibland samarbetar med resten av vänstern gör de inte avkall på att hålla sitt sätt att bedriva politik på högre än eventuella samarbeten. Det är alltså praxis som sätter gränserna och värderas högst. När de autonomas praxis sammanfaller med den övriga vänsterns är allianser möjliga. När de autonoma är tvungna att välja mellan praxis och samarbete väljer de praxis. Även IP1 är inne på ett resonemang som är snarlikt AMs, samtidigt som grunden för att de autonoma behöver avgränsa sig lyfts fram. IP1 hävdar att de autonoma velat samarbeta med den traditionella vänstern på sina egna villkor. Därmed har eventuella allianser varit beroende på styrkeförhållandena mellan de autonoma och tilltänkta allianspartners. De autonoma har sett en styrkeposition som en förutsättning för att ge sig in i förhandlingar. Anledningen till att de kan dra ungefär samma sympatisörer som den traditionella vänstern ser IP1 i att de autonoma består av både anarkister och kommunister. Därmed liknar delar av deras ideologiska uttryck den traditionella vänstern. [73] Det är nog här vi ska se en orsak till att gränsdragningen gentemot den traditionella vänstern har skett främst genom ett betonande av det som skiljer i praxis; när de ideologiska skillnaderna är små betonas andra skillnader. Eftersom det är praxis som är viktigast för den kollektiva identiteten har de autonoma lyckats väl att avgränsa sin identitet från den övriga vänstern. IP1 ser dock att samarbetet blivit bättre med tiden. Anledningen sägs vara dels de autonomas ökande styrka, dels att den traditionella vänstern har börjat vänja sig vid de autonomas praxis och sprängande av kompatibilitetsgränser. [74] Detta verkar rimligt men jag kan inte låta bli att misstänka att de autonomas relativt nyfunna strukturella stadga och förändring mot en mer formell organisering har gjort att den traditionella vänstern har haft lättare att känna igen sig.

IP2 fokuserar mer på den unga autonoma rörelsens behov av att definiera sig själv som skiljd från resten av vänstern. I början av 90-talet var rörelsen såpass ny att den hade kunnat försvinna om det plötsligt hade kommit in en större grupp människor som inte ställde upp på den militans som var grundläggande för rörelsen. Därför kände sig de autonoma enligt intervjun tvugna att driva sin milit